Fantasirikt från vesper, voter och kareler


Berwaldhallen festade loss på gammal estnisk bruksmusik och hejdlös finsk klarinettkonsert.


Lördagens tillställningar i Berwaldhallen fyllde varken bänkar eller kassaskrin men bidrog otvivelaktigt till Östersjöfestivalens värde. Den typ av slätstrukna program man ofta ser i festivalsammanhang hade här slängts överbord och ersatts av djärva menyer. Eller vad sägs om en hel konsert med verk av en nutida och inte alltför känd tonsättare? Och ett program där det längsta numret var en nyskriven och svårbestämbar klarinettkonsert?

Veljo Tormis har både musikdramatik och symfonik på sin väldiga verklista men är i Sverige huvudsakligen känd för den rituellt upplagda körsången “Järnets förbannelse”.


Den har ofta framförts av Radiokören under Tönu Kaljustes ledning men nu sjöngs den av Kaljustes “egen” ensemble, Estlands filharmoniska kammarkör. Skillnaderna mellan versionerna ska inte överdrivas men nog har den estniska kören närmare till den oskolade sång som folkmusiken trivs i. Och det var i sammanhanget en fördel eftersom merparten av den konsert som ägnades Tormis musik bestod av mer eller mindre fantasifulla bearbetningar av bruksmusiken hos “glömda” balt-ugriska folkgrupper: vepser, voter, kareler, ingermanlänningar.

Tormis, som var
närvarande vid konserten, förenar en minimalistisk strategi med den typ av energiutveckling man finner hos Carl Orff. Ofta får större delar av kören forma en ostinatogrund – som kan bestå av riff-liknande onomatopoetiska figurer eller hejaklacksliknande ramsor som växlar mellan stämmorna – på vilken en eller flera solosångare ristar arabesker. Det är ofta effektivt men kan i större doser bli tröttande .

Urvalet var emellertid klokt och framförandet så energiskt att ledan aldrig infann sig. Konsertbesökarna kunde därtill glädja sig åt kläd- och placeringsbyten samt försiktiga danssteg.


Några danssteg tog också den fenomenale Kari Kriikku när han några timmar senare kastade sig ut i den hejdlösa finalen i Kimmo Hakolas klarinettkonsert. Med orkestern förvandlad till ett balkanskt storband, vildsint krängande mellan regionens olika musikstilar – när man inte helt sonika lade ner instrumenten och inledde högljudda gräl! – förvandlades Berwaldhallen till en festplats där intet öga var torrt. Några ögonvrår hade kanske redan fuktats vid andra satsens mer romantiska klangutflykter men knappast allas. Här, liksom i första satsens duell mellan en hårdhänt pukslagare och den kämpande klarinetten, kunde uttrycksviljan ibland bli alltför insisterande.



Det gällde väl
i viss mån också framförandet av Carl Nielsens femte symfoni, i synnerhet andra satsens första hälft. Intensiteten var givetvis drabbande men kraftfullheten riskerade stundtals att ta loven av framställningen. Den anarkistiska virveltrumman är trots allt till för att störa orkestersången, inte bara utgöra en del av det allmänna larmet.


Med det kan möjligen bero på ovana vid Berwaldhallens besvärliga akustik och naggar bara litet på det positiva intrycket. Sakari Oramos tolkningar var såväl välbalanserade som engagerade och orkestern svarade med precision och, i synnerhet i Sibelius “Okeaniderna”, med en klangsötma man vanligtvis inte förknippar med finska ensembler. Missa inte konserten när den sänds i P 2 på fredag! Och nästa gång Kari Kriikku är i farten bör man ordna fram en tv-kamera!

Thomas Anderberg